Som pensionär och intresserad av naturvetenskap, skriver jag som tidsfördriv en uppsats i fysik. Förhoppningen är att därigenom finna svaren på några ännu obesvarade fundamentala frågor inom filosofi och fysik. Ett typiskt exempel på sådana grundläggande frågor är, VAD ÄR TID? Konceptet skall ses som personliga funderingar kring universum, utgående från det vi förnimmer. Uppsatsen, ur vilken föreliggande sammanfattning är hämtad, omfattar totalt ca femtio sidor. Delta-konceptet beskriver hur allt, inkl. elementarpartiklar o.dyl., kan härledas till/från fältstrukturer, och beskriver, utifrån vårt medvetandeperspektiv, den principiella bakgrunden till,

Ljusets konstanta hastighet, C, och dess negativa spegling, –C.
Fundamentala fenomen som TID och VÄG, som funktion av +C och –C.
Kombinationsfenomen som HASTIGHET och KRAFT.
De elektromagnetiska fälten, EMFre, och dess dolda/speglade motsvarighet, jEMFim.
Fenomenet GRAVITATION som funktion av EMFim.
Dualismen i vår verklighetsuppfattning.
Einsteins speciella relativitetsteori, ESR, och dess ofullständighet.

Utgångspunkt för Delta-konceptet är att universum, ur ett atomärt perspektiv, innefattar ett abstrakt, sannolikt egengenererat, dynamiskt grundtillstånd, Go, skilt från våra dimensioner. Go kan betraktas som en "eter", i vilken avvikelser/obalanser, , förekommer i form av fält. Fälten beskrivs via formerna/strukturerna linjär, LIN, och cirkulär, CIRK, inkl. inverteringar.

Konceptet vilar på två huvudhypoteser/teorier, benämnda Ø och DRP.

Ø representerar universums dynamiska balanskriterie, och skrivs förenklat,
Ø = f(±e, ±je).
Ø återspeglar universum, och beskrivs via varianter av Eulers formel, och dess derivator.
Ø är självreproducerande via sina egna konsekutiva derivator, v.g. se figur 2, och innefattar reversibel j-multipel-minnesfunktion (via kantringsläge), vilken utgör bas för partikelgenerering. Talet ±e anger Ø:s "skalförändring", och därigenom relationen, expansion – kontraktion. Balansen fälten emellan, i Go, ges av Ø, och dess dynamik. Stabiliteten hos Ø inkl. fälten, upprätthålls via de resonansförutsättningar som föreligger, p.g.a. DRP.

DRP står för Dubbel Referens Princip, och beskriver principen för hur det vi förnimmer via vårt medvetande, med universum och atomen som referens, baseras på en typ av komplext medelvärde, refererande till olika status hos universums dynamik, som t.ex. expansion och kontraktion. Detta verifieras indirekt via de fältflödesloopar i Go, som Maxwells ekvationer härrör från.

FÄLT av traditionell E- och B-typ, s.k. elektromagnetiska fält, EMFre, och dess strukturrelation, +C, förekommer även enligt konceptet som en "speglad" balanserad variant, imaginära fält, jEMFim.
jEMFim har den atomärt balanserade strukturrelationen, –C, där symbolen j är unik för konceptet. Den atomära balanseringen innebär att fältet jEMFim är dolt/maskerat i det atomära perspektivet. Relationen mellan de två fältvarianterna är ±j, där j indikerar en fältorienteringsdifferens om 90°. En intressant aspekt är att j även kan ses som en universell relation mellan LIN och CIRK.

FOTON " GRAVITON kan betraktas som en typ av speglingar/projektioner av varandra, med principiellt likartade strukturer. Kännetecknade för gravitonen är att den atomärt är balanserad. Universellt kan hastighet och kraft ses som varandra balanserande fenomen.

Foton: TID-axel & ROT-koncentrat
Graviton: jTID-axel & j ROT-koncentrat (Saknar atomärt reell tidaxel.)

Notera att gravitationen enligt konceptet saknar tidaxel i egentlig mening, och därför bör kräva speciella moduleringsarrangemang för att kunna detekteras, om det över huvud taget är möjligt. Man kan säga att gravitationen som fältstruktur uppträder som ett "longitudinellt" tidskontinuerligt fenomen, mellan aktuella atomer.

ATOMEN är uppbyggd av här nämnda fält, inkl Ø:s j-multipel-minnesfunktion och modulations-produkter, vilket kan ses som en typ av serieutveckling. En följd av ovanstående är att atomens dynamiska gränssnitt gentemot Go, har j-karaktär. Atomen är därigenom en impedansanpassad del av den "eter" som konceptet beskriver. Atomen skall därför ej betraktas som en fast referens, utan som en del av universums dynamik. Atomens storlek i vårt atomära perspektiv relativt universum, är därigenom en illusion sett ur ett överordnat universellt perspektiv.
C återspeglar universums atomära differentiella "obalans" mellan aktuella referenser. Detta är konceptets principiella förklaring till ljusets konstanta medelhastighet, C.

HASTIGHET, med strukturrelationen, +C, är en funktion av elektromagnetiska fält, EMFre.

KRAFT, med den atomärt balanserade strukturrelationen, –C, är en effekt av "dubbelt" imaginära fält, EMFim, härrörande från produkten av imaginära termer (derivator) av typen je och je. Växelverkan mellan dessa ingående termer utgör grund för fenomenet KRAFT inkl. GRAVITATION.
Balanseringen hänför sig till den "tidförskjutning", j, som uppträder i det atomära perspektivet. Dessa termer/derivator resulterar i e , och –1, vilket ger strukturrelationen –C. KRAFT (medelvärdet) beskrivs därigenom som att tidaxeln fältmässigt är balanserad.

Uppsatsen redogör för hur reproduceringen av Ø via e-funktioner och dess derivator, resulterar i "värde-obalans" ("tyngdpunktsförskjutning") mellan grundfunktioner och derivator. Denna obalans ger upphov till imaginära termer/komponenter, så som här beskrivits. KRAFT mellan massor, som tidsderivatan av HASTIGHET, är att betrakta som avvikelse, från det tidsbalanserade förhållandet. Newtons 2:a lag ger stöd åt detta, liksom tabellen, och vice versa.

Gravitation beskrivs även i uppsatsen som "impedansrandeffekt" till Ø-nät, vilken ger upphov till obalans i form av saknad struktur/tidstruktur, –C, i aktuell koordinatrikning.

TID är atomärt en effekt av universums maskerade/balanserade struktur, samt är, som konsekvens av Ø och DRP, ett imaginärt och dynamiskt fenomen. Fenomenen VÄG och TID är orienterade "j" relativt varandra, i "etern". Figur 1, som beskrivs mer utförligt i uppsatsen, åskådliggör detta.



ANM,
Notera att C är att betrakta som medelvärde, och att s fältmässigt kan betraktas som en j-spegling av t!
Konsekvensen blir att fenomenen TID och VÄG kan betraktas som två olika sidor/projektioner av samma mynt.

MEDVETANDE Referens för vårt medvetande är våra sinnens atomer och deras interna strukturer. DRP och Ø förklarar kombinerat hur våra sinnens atomer maskerar/döljer delar av universum för oss "atomer". Det innebär att vi ser och upplever vår omgivning i ett stympat atomärt perspektiv. Det vi förnimmer är en funktion av den transformation den interna strukturen hos våra sinnens atomer förmedlar. Universum är därigenom något mer än den transformerade fiktiva verklighet vi förnimmer via vårt medvetande.
Det förnimbara är resultat av växelverkan mellan olika, i Ø ingående, e-komplex, v.g. se figur 2. Denna växelverkan inkluderar demodulationsprodukter p.g.a. DRP och ingående derivators olinjäritet. Det vi förnimmer är ej enbart hastighet i sig, utan det krävs även "något" som har aktuell hastighet. Detta "något" utgörs enligt konceptet av fältavvikelse, , från grundtillståndet Go. Projektionen av förändras "under resans gång", och kan därvid anta linjär respektive cirkulär struktur, såväl positiv som negativ, beroende av valt perspektiv.
Det förnimbara är enligt konceptet en funktion av,
√((EMFre)² × (EMFim)²) ∼ √(+C×–C) ∼ ±jC

FÄLT-VÄXELVERKAN Kombinationen av Maxwells ekvationer, Eulers ekvation, DRP och Ø, utgör grund för demodulering av egenskaper/fenomen i/hos Go och via produktbildning. Detta kan p.g.a. aktuell olinjäritet principiellt liknas vid en variant av frisvävande synkron modulering. Kännetecknade för den synkrona moduleringen är att den skiftar referens, p.g.a. DRP. Separering av skilda fenomen i/hos Go har alltså sin grund i att olika referenser ingår i demoduleringen. Denna via skilda referenser basala struktursepareringsmekanism utgör grund för fundamentala fenomen som TID resp. VÄG, och i förlängningen kombinationsfenomen som HASTIGHET och KRAFT.
HASTIGHET och KRAFT, kan båda anta formerna/strukturerna linjär, LIN, och cirkulär, CIRK. Figur 2 och 3, förtydligar detta, och utgör exempel till ovan beskrivna växelverkan och synkrona demodulation, där e fungerar som "styrsignal" för demoduleringen.



Strukturrelationerna enligt figur 2, och därav följande imaginära processer, åskådliggörs principiellt i/av följande processchema, figur 3, som ingår i överordnat "Ø -nät", som förbinder universums samtliga atomer. Schemat visar förenklat principen för hur aktuella strukturer via växelverkan separerar "fenomen" som funktion av en variant av synkron demodulation. Detta avser fältstrukturer i det universella perspektivet. Det förnimbara utgör kombinationer av dessa strukturer. En konsekvens av detta är att den atomära dynamiken/fasen är hälften av den universella fasen. 90deg; atomärt motsvaras alltså av 180° universellt, vilket återspeglar fältens balans/stabilitet. Notera att "delad radie" avser koordinatprojektion. Rotation förekommer i annan koordinat.



Avvikelser i form av "överskott" och "underskott", genererar via olika varianter av ROT, "spiraler" snarlika symmetriskt snedställda "gängor". Dessa "gängor" utgörs av positiva och negativa avvikelser, som via kraften dem emellan, genererar en strukturavvikelse som kan liknas vid en longitudinell balanserad "kraft-spiral", som förbinder aktuella atomer med varandra. Som exempel har gravitation och gyroeffekten dessa snedställda gängor/kammar som grund. Med HASTIGHET avses här växelverkan-kombination av linjär struktur och avvikelse, ROT, från Go.

Dras en vertikal linje genom mitten på den linjära "hastighets-strukturen", +R, så framgår att linjen uppåt korsar +ROT, och nedåt –ROT, som således är avvikelsen som associeras till +R. Detta är m a o bakgrunden till varför E- och B-fältet upplevs ha hastigheten +C. Observera att +ROT och –ROT hänför sig till ett annat status än +R (= +C), som därigenom är en strukturell bastardmix. Detta är bakgrunden till RELATIVITET, och refererar till våra sinnens atomer och dess strukturer.

I nästa steg gör vi motsvarande för "inverterade linjära hastighets-strukturen", –R, (=kraft) och finner då att tillhörande ROT, p.g.a. ±j, har en balanserad noll-projektion. Följden blir att strukturen –R, ur det atomära perspektivet är balanserad. Det medför att –R är atomärt dold, men en universell realitet. Den dolda strukturen har effekt på hur vi förnimmer universum. T.ex. relativrörelse stör den balanserade projektionen/strukturen, varvid den genererade obalansen atomärt förnims som KRAFT. Minustecknet kan då betraktas, som indikerande ett universellt fenomen, som är atomärt balanserat.

Konceptet kommenterar även effekten av hur produkten av mixade/blandade termer (grundfunktioner och derivator) av typen e och je teoretiskt kan påverka fenomen. Det medför t.ex. att fenomen kan innefatta imaginära termer med dubbla vinkeln, som t.ex. je. Produkten av dessa "dubbla vinkeln" termer/uttryck är ej atomärt balanserade, utan ger upphov till e och –1, likvärdigt ett kontinuerligt verkande fenomen. Orsaken till detta är att den "dubbla vinkeln" även dubblerar den atomära "j-förskjutningen". Fasskiftet medför att olinjäritet introduceras i form av synkron demodulering.

Kommunicerande atomer ser varandra som sändare och mottagare, men skiftade relativt varandra. Det innebär att den relativa perspektivförändringen får till följd att TID och VÄG är skiftade i respektive perspektiv. Detta kan uttryckas som att resp. referens ser väg och tid inverterat relativt varandra. Observera dock här att C refererar till vektorer med SKILDA referenser! Ovanstående medför att "kommunikationen" mellan två atomer sker via ett fiktivt funktionsskift, vars princip förenklat åskådliggörs i följande figur 4, där ROT är en process av strukturen CIRK. ROT är en konsekvens/funktion av den i Ø innefattade reversibla j-multipel-minnesfunktionen. Notera att ROT har karaktären av ett kombinationsfenomen ("multikoordinatfenomen").



UNIVERSUM kan enligt konceptet ej enbart beskrivas som ett fenomen i tiden, utan det krävs att även universums dolda/maskerade "j-projektion" beaktas. Konceptet skiljer därför på atomärt (förnimbart) och universellt perspektiv. Hypotesen Big Bang saknar därigenom förankring i uppsatsen, och ter sig som ett skenbart atomärt projektionsfenomen, p.g.a. att -C ej beaktats. Att hävda att universum har en viss ålder, utan att samtidigt klart definiera och ge svar på frågorna, VAD ÄR DET VI FÖRNIMMER? och VAD ÄR TID?, förefaller av samma skäl något vidlyftigt. En ytterligare konsekvens av ovanstående beskrivna samband är att "vårt rum" är en funktion av i universum omgivande atomer i "exponentiell" växelverkan med våra sinnens atomer. Vi innefattas m.a.o. av universum i sin helhet , vilket då sannolikt även gäller vårt medvetande.

Tas hänsyn till EMFim , med åtföljande balansuttryck (-), får begreppet oändlighet med här beskrivna fält och principer en tilltalande enkel och logisk förklaring. Motsvarande gäller för den s.k. "rödförskjutningen", som enkelt förklaras via -C.



Lorentz-transformationen beaktar enbart +C, och förbiser -C och dess inverkan på det förnimbara. Relativitetsteorin refererar således enbart till +C, och är då enligt konceptet ofullständig.

Beaktas även -C blir den relativa förändringen i det universella perspektivet lätt att acceptera då, √((1– (V/C)²)×– (1– (V/C)²)) = ±j√(1– (V/C)²) , vilket är liktydigt med universell j-balans ("ROT-balans"). Skriver vi √(1– (V/C)²) / √(1– (V/C)²) = 1 blir det än mer tydligt att relativitet ej förekommer universellt. Relativitetsteorin beskriver m.a.o. ett skenbart atomärt fenomen, som saknar universell relevans. Strukturrelationen, -C, kan här förenklat ses som en balanserande "densitetsfaktor".

Relativitetsteorin säger visserligen att tiden är relativ, men om man inte förklarat och definierat vad fenomenet TID är, och står för, vad är det då som är relativt, ur ett strikt logiskt perspektiv?

För fenomen som t.ex. relativitet och energi, överensstämmer gängse etablerad uppfattning med täljarens uttryck (+) ovan. I motsats till konceptets uppfattning, beaktas ej motsvarande balansterm i nämnaren (–), refererande till de imaginära fälten EMFim och kraft. Detta är t.ex. skälet till oändlighetsbegreppet, vilket har otillfredsställande logiska begränsningar.

Sammantaget ger konceptet svar på de fundamentala frågor som inledningsvis ställdes. Målsättningen med uppsatsen är därmed uppnådd. Ingen har, såvitt jag känner till, hitintills presenterat alternativ till de svar som ges i uppsatsen. I denna situation är mitt dilemma att jag tycker mig förstå det jag beskriver, samtidigt som jag inser det osannolika i att jag skulle ha rätt.

Då uppsatsens inte är skriven utifrån några akademiska normer, och innehållet antagligen saknar motsvarighet i facklitteraturen, kommer uppsatsen förmodligen av många att uppfattas som både säregen och udda, men samtidigt förhoppningsvis även öppna för nya infallsvinklar.

Målsättningen är att uppsatsen i sin helhet senare skall vara tillgänglig för nedladdning via hemsidan.

Bengt Hj Törnblom

E-post: delta@maticweb.com

DELTATEST
DELTATEST, Tillämpningsexempel, OFP/NDT

ANM

Min andra hemsida beskriver en av mig utvecklad unik mätutrustning, DELTATEST, baserad på s.k. virvelströmsprovning.
DELTATEST användes för oförstörande materialprovning, och kan ses som ett exempel på hur de elektromagnetiska fälten kommer till praktisk användning.

Webdesign av A-M.T